Små ting, Black Friday och julklappar från Amazon.

Ibland blir man glad av små saker och gester. Paketet från Amazon, innehållande Haileys och kusinernas julklappar hade kommit till Posten i onsdags men maken sa inget för han ville överraska mig och plockade upp det på hemvägen igår. Han vet att jag älskar när paket kommer, även om det är saker jag ska ge bort. Det var så enkelt men fint gjort på något vis tycker jag =).

Hailey är ju fortfarande så liten men vi ville i alla fall ge henne ett par julklappar från oss. Jag har alltid älskat att ge, ända sedan jag var barn (ett av mina trevligare drag enligt mor och far) och nu känns det extra speciellt att få köpa lite julklappar till min egen dotter. Det är överhuvudtaget så obeskrivligt välsignat att få fira jul som en familj. Hjälp, vad jag älskar vår lilla familj!
Angående Haileys klappar från oss, har jag fastnat för märket Lamaze som är väldigt dyrt i Sverige men betydligt billigare på Amazon. Dessutom fyndade jag ytterligare en sak där igår som inte har kommit än då det var en Black Friday deal. Jag är verkligen en fyndnörd utöver det vanliga och har gjort det till sport att hitta grejer till specialpris, både begagnade och nya!

Den här musikelefanten (som tydligen heter Eddie) var en Black Friday deal och jag ville ha den från början men tyckte den trots allt var lite dyr och nu är jag glad att jag väntade ytterligare några dagar!

Eldflugan Freddie tyckte jag var så charmig och dessutom går han att fästa med länk i bl a barnvagnen. Liksom elefanten är denna ganska stor och därför passar det utmärkt att vänta till jul med att introducera den tycker jag.  Lamaze koncept, med massa färger, olika material och "hands on" approach, tilltalar mig verkligen och jag hoppas att leksakerna blir en hit. Man vet ju aldrig med barn men min mamma har påpekat att dottern över lag verkar är mer fascinerad över SAKER, om det så är en soffkudde, än vad jag själv var som bebis. 

Hailey fick även en skoj leksak redan nu, som jag hade velat ha till henne redan för en månad sedan men inte lyckats hitta till vettigt pris eller i bra utförande. Den här aktivitetsboken är underbar både i färg och övriga avseenden. Bilden gör den inte rättvisa! Dottern älskar just nu allt som prasslar och denna blev därför omedelbart populär. Dessutom kan hon gripa tag i den ordentligt, vilket har varit ett problem med de få leksaker hon redan har. Den här kan hon t o m plocka upp själv från filten hon brukar ligga och leka på.


/Jenny

Jag gillar inte klyschor.

Långt innan jag blev mamma, upptäckte jag ett fenomen i sociala medier som har kommit att störa mig allt mer. Fenomenet i fråga har att göra med att offentligt bedyra sin kärlek för sina barn i olika sociala forum som Facebook, Instagram etc. Jag ser givetvis inget fel i att älska sitt barn dyrt och högt men det är SÄTTET på vilket detta ofta proklameras, som ibland gör mig illa berörd. Det har nämligen blivit trendigt inte bara ATT uttrycka sin kärlek för sina barn offentligt utan också att använda SPECIFIKA fraser som 'Så älskad från första stund'. Dessa fraser används så frekvent, att jag ärligt talat upplever dem som ganska fattiga och urlakade, trots att jag förstår att dessa föräldrar givetvis älskar sina barn på riktigt. Men, varför talar man om detta för så många som man kanske inte alls känner? Jag känner personligen inte att min kärlek till mitt barn är relevant för hela min Facebook-krets att ta del av. Och är det verkligen intressant för andra att hela tiden läsa om hur FANTASTISKT mycket jag älskar Hailey? Behovet av att tala om detta för alla i bekantskapskretsen existerar helt enkelt inte, lika lite som jag känner något behov av att ständigt tala om på Facebook att jag älskar min man (det har hänt, men det är en sällsynt företeelse). Kanske känner jag på detta sätt inför andras så innerliga kärleksbedyranden, eftersom jag egentligen är ganska privat av mig? Beteendet stämmer liksom inte överens med min grundläggande integritet. Jag dömer ingen, men jag kan inte förstå- och relatera till fenomenet att häva ur sig klyscha efter klyscha när det gäller ens barn, istället för att skriva något personligt om man vill dela med sig av sina känslor. Sedan finns det också de som jag tycker skriver om sina barn på väldigt fina sätt, utan att använda sig av trendiga klyschor. Jag tänker specifikt på en blogg där en mamma till tre rätt och slätt delar med sig av sitt familjeliv i med- och motgångar. Hon behöver inte ens tala om att hon älskar sina barn eftersom det märks så väl ändå när hon skriver om det vardagliga, och det var just det som gjorde att jag fastnade för hennes blogg. Det hon skriver känns både unikt och genuint.  

Jag vill också påpeka att det finns ställen där även jag känner att jag kan dela med mig av lite mer av min dotter. Dels gäller detta mitt privata Instagram-konto där jag har en begränsad "läsar"-krets, många av dessa är mammor från en sluten Facebook-grupp där de flesta av oss har följt varandra genom en stor del av våra respektive graviditeter. Där känns det roligt att dela med sig av framsteg och lite bilder och vi har mycket roligt i det forumet trots att många av oss aldrig träffats i verkliga livet. Det är svårt att förklara men just där är det lite som om vi känner varandra ändå. Det känns lite mer legitimt att berätta lite om- och visa dottern i ett forum som har ett specifikt ändamål, där alla har barn i samma ålder, än att bara tala om för folk i allmänhet hur mycket jag älskar min dotter eller hur fantastisk. Faktum är att sannolikheten för att människor som inte står vår familj särskilt nära, skulle tycka att hon är fantastisk är ganska liten, även om jag själv tycker det därför att hon är MIN. Och så ska det ju vara, jag ska tycka det, men jag kan ju inte räkna med att resten av världen gör det. Därför har jag även väldigt svårt för människor som talar om hur exeptionella deras barn är, när de faktiskt är synnerligen medelmåttiga. Det FINNS barn som är exeptionella, som har speciella talanger, som har kämparglöd utöver det vanliga och sådant imponerar mig, liksom vuxna med speciell talang för något kan göra det. Titta bara på 13-åriga Nellie Berntsson! Men barn är inte exeptionella, talangfulla eller fantastiska i omvärldens ögon bara för att man som förälder har fått för sig det! Jag förstår inte varför man inte bara kan älska sitt barn och uppmuntra och bekräfta det, utan att höja det till skyarna. Faktum är att vi inte är lika bra på allt, inte ens i lilla landet Lagom. Barnen är lika mycket värda, specialtalanger eller ej. Ibland tror jag att det är där skon klämmer, att vissa (kanske omedvetet) har fått för sig att om deras barn inte uppfattas som- och får HÖRA att de är fantastiska på precis allt, så sjunker på något märkligt vis barnets värde. Eller kanske det egna värdet som förälder? I mina ögon är det sundare och dessutom bra mycket trevligare för omgivningen om man i första hand satsar på att bygga upp sina barns integritet med kärlek, kärlek och åter kärlek. Då om något får de förutsättningar att gå långt och mår förhoppningsvis också bra!

                                                

/Jenny 

                                                                                     

 

4 månader, smakisar och kurvor.

Idag blir dottern 4 månader och jag gjorde dessutom hennes första puréer, ärtor och majs. Har dock fått tips från ett par olika håll att testa något som inte är sötsmakande, därför blir nästa grej hon smakar potatis. 

            Puréer klara att frysas in! 

Det absolut första hon fick var gröt. Pappa Bobby fick äran i söndag på fars dag att ge ett par skedar till henne. Idag har hon fått smaka majspurén. Båda delarna var en hit och hon ville ha mer, men större portioner får vänta någon månad i alla fall. 

Apropå mat så funderar jag just nu mycket på tillväxt. Vi har inte vägt eller mätt Hailey sedan hennes 3-månaderskontroll och nästa gång blir på måndag. Hittills har hon ju haft jättefina kurvor men vid några enstaka tillfällen har vi fått ge ersättning då jag upplevt att hon inte är nöjd. Dock har det aldrig ens varit en hel portion ersättning som gått i och jag kanske ibland bara har föreställt mig att hon inte är nöjd med det hon får från mig. Min mamma har som längst kunnat helamma fram till 5 månader, pga att vi syskon inte blivit nöjda eller gått upp tillräckligt i vikt. Jag själv helammades fram till jag var knappt 4 månader och därför är jag nu nyfiken på om Hailey fortfarande går upp tillräckligt på bara amning eller om vi måste börja lägga till ersättning. Det VERKAR flyta på ganska bra med amningen just nu men vi får se vad de säger på BVC på 4-månaderskontrollen. 

Haileys kurvor enligt BVC-appen:

Kurvorna enligt Världshälsoorganisationens app:

      Älskade unge, vilken längdkurva! 

Skillnaden mellan kurvsystemen är tydligen att BVC fortfarande baserar sina på 70-talets snitt, då flaskmatning dominerade. Märkligt att man inte justerat detta tycker jag! WHO:s kurvor är däremot baserade på ammade barn. 

Mer om detta när vi varit på kontroll =)! 

Smakportioner

Om en dryg vecka blir Hailey fyra månader (tiden går så vansinnigt fort). Eftersom jag upplever att det hetsas mycket i det svenska samhället kring barn vad det gäller både mat och sömn, hade vi tänkt vänta lite med smakportioner till en sisådär fem månader. Dock har jag och maken på sistone känt oss väldigt uttittade när vi äter, med betoning på 'väldigt'. Vi beslutade därför att låta henne börja med några smakisar vid fyra månader trots allt. Med andra ord måste jag inom kort påbörja projektet att koka, mala ner och frysa in lite av varje. Men mer om det i ett annat inlägg.

En bild på damen som tuggar och suger på ALLT!

/Jenny

Det konstanta tvättprojektet!

Jag förstår inte hur vi kan skapa sådana tvättberg i en familj bestående av tre personer! Dottern bidrar på ett minst sagt imponerande vis, inte minst genom att kräka ner mängder av plagg och saker. Det hjälper inte alltid att ha på henne haklapp för det kan flyga åt alla möjliga håll ändå. Tvättade t ex samma kuddfodral tre dagar i rad! Om vi inte haft tvättmaskin och torktumlare i lägenheten vet jag inte vad vi skulle gjort. Och då är jag inte dummare än att jag inser att det trots allt finns familjer bestående av tre personer eller fler som klarar sig, trots att de endast har tillgång till kollektiv tvättstuga. Eller gör de det? Det kanske råder något slags kollektivt tvättkaos bland familjer som bor i hyresrätter? Eller så är merparten av dessa människor helt enkelt bättre än jag på att organisera sitt tvättande. Inte för att jag vet hur jag skulle kunna göra det hela annorlunda eller bättre.

På tal om annat blir Hailey mer och mer "pratig" och vi har väldigt roligt åt henne. Oerhört uttrycksfull liten tjej, måste jag säga! Vinkeln är knas men jag besitter inte tekniska kunskaper nog för att fixa till det.

/Jenny