Jag gillar inte klyschor.

Långt innan jag blev mamma, upptäckte jag ett fenomen i sociala medier som har kommit att störa mig allt mer. Fenomenet i fråga har att göra med att offentligt bedyra sin kärlek för sina barn i olika sociala forum som Facebook, Instagram etc. Jag ser givetvis inget fel i att älska sitt barn dyrt och högt men det är SÄTTET på vilket detta ofta proklameras, som ibland gör mig illa berörd. Det har nämligen blivit trendigt inte bara ATT uttrycka sin kärlek för sina barn offentligt utan också att använda SPECIFIKA fraser som 'Så älskad från första stund'. Dessa fraser används så frekvent, att jag ärligt talat upplever dem som ganska fattiga och urlakade, trots att jag förstår att dessa föräldrar givetvis älskar sina barn på riktigt. Men, varför talar man om detta för så många som man kanske inte alls känner? Jag känner personligen inte att min kärlek till mitt barn är relevant för hela min Facebook-krets att ta del av. Och är det verkligen intressant för andra att hela tiden läsa om hur FANTASTISKT mycket jag älskar Hailey? Behovet av att tala om detta för alla i bekantskapskretsen existerar helt enkelt inte, lika lite som jag känner något behov av att ständigt tala om på Facebook att jag älskar min man (det har hänt, men det är en sällsynt företeelse). Kanske känner jag på detta sätt inför andras så innerliga kärleksbedyranden, eftersom jag egentligen är ganska privat av mig? Beteendet stämmer liksom inte överens med min grundläggande integritet. Jag dömer ingen, men jag kan inte förstå- och relatera till fenomenet att häva ur sig klyscha efter klyscha när det gäller ens barn, istället för att skriva något personligt om man vill dela med sig av sina känslor. Sedan finns det också de som jag tycker skriver om sina barn på väldigt fina sätt, utan att använda sig av trendiga klyschor. Jag tänker specifikt på en blogg där en mamma till tre rätt och slätt delar med sig av sitt familjeliv i med- och motgångar. Hon behöver inte ens tala om att hon älskar sina barn eftersom det märks så väl ändå när hon skriver om det vardagliga, och det var just det som gjorde att jag fastnade för hennes blogg. Det hon skriver känns både unikt och genuint.  

Jag vill också påpeka att det finns ställen där även jag känner att jag kan dela med mig av lite mer av min dotter. Dels gäller detta mitt privata Instagram-konto där jag har en begränsad "läsar"-krets, många av dessa är mammor från en sluten Facebook-grupp där de flesta av oss har följt varandra genom en stor del av våra respektive graviditeter. Där känns det roligt att dela med sig av framsteg och lite bilder och vi har mycket roligt i det forumet trots att många av oss aldrig träffats i verkliga livet. Det är svårt att förklara men just där är det lite som om vi känner varandra ändå. Det känns lite mer legitimt att berätta lite om- och visa dottern i ett forum som har ett specifikt ändamål, där alla har barn i samma ålder, än att bara tala om för folk i allmänhet hur mycket jag älskar min dotter eller hur fantastisk. Faktum är att sannolikheten för att människor som inte står vår familj särskilt nära, skulle tycka att hon är fantastisk är ganska liten, även om jag själv tycker det därför att hon är MIN. Och så ska det ju vara, jag ska tycka det, men jag kan ju inte räkna med att resten av världen gör det. Därför har jag även väldigt svårt för människor som talar om hur exeptionella deras barn är, när de faktiskt är synnerligen medelmåttiga. Det FINNS barn som är exeptionella, som har speciella talanger, som har kämparglöd utöver det vanliga och sådant imponerar mig, liksom vuxna med speciell talang för något kan göra det. Titta bara på 13-åriga Nellie Berntsson! Men barn är inte exeptionella, talangfulla eller fantastiska i omvärldens ögon bara för att man som förälder har fått för sig det! Jag förstår inte varför man inte bara kan älska sitt barn och uppmuntra och bekräfta det, utan att höja det till skyarna. Faktum är att vi inte är lika bra på allt, inte ens i lilla landet Lagom. Barnen är lika mycket värda, specialtalanger eller ej. Ibland tror jag att det är där skon klämmer, att vissa (kanske omedvetet) har fått för sig att om deras barn inte uppfattas som- och får HÖRA att de är fantastiska på precis allt, så sjunker på något märkligt vis barnets värde. Eller kanske det egna värdet som förälder? I mina ögon är det sundare och dessutom bra mycket trevligare för omgivningen om man i första hand satsar på att bygga upp sina barns integritet med kärlek, kärlek och åter kärlek. Då om något får de förutsättningar att gå långt och mår förhoppningsvis också bra!

                                                

/Jenny